Den upphöjda stilen av Ingamaj Beck
		Nanni Cagnone skrev ett par omdiskuterade artiklar i tidskriften Incognita 1982, där han försökte tränga bakom den moderna språkteoretiska analysen av poesi. Han är själv en erfaren språkteoretiker, men tycker att den gängse metoden att definiera en poetisk text utifrån språkliga karakteristika egentligen säger för lite. Vad han söker är en definition som baserar sig på poetens personliga närvaro, hans eller hennes förhållningssätt till verkligheten – eller snarare till tiden och till det sakrala. Lite provocerande skissar Cagnoni upp tre stilarter: den taktiska stilen (den som skrivs av poeten med fingret på pulsen - på kritikernas och publikens puls), den preventiva stilen (den som skrivs av den poet som håller sig inom konventionernas ram, som vill förhindra – kanske omedvetet – att något nytt skulle kunna hända) och den tävlande stilen (som skrivs rått, brutalt eller kanske skönt, ogrammatiskt – av den som bekämper konventionerna och traditionerna). Men som positiv motvikt till dessa gängse stilarter inom modern italiensk poesi framhäver Cagnoni den nästan icke existerande upphöjda stilen: den stil som är ett sekundärt resultat aven hållning, av ett sätt att leva, där det sakrala finns med som en fixpunkt för alla upplevelser: det sakrala som närvaron aven annan tid, ett annat rum, ett område som är bortom gränsen mellan liv och död: en möjlig, helig tid och ett möjligt, heligt rum. – Notturno sopra il giorno skrev jag sedan jag avslutat ett mycket viktigt arbete, nämligen Vaticinio, en lång poetisk svit, som utkom 1980. Jag var tvungen att söka mig tillbaka till ett annat sätt att arbeta. Kortare, av varandra delvis oberoende texter, olika till rytm och anslag – men sammanhållna kring ett tema. Jag koncentrerar mig i dessa dikter kring helt banala företeelser, som rosor, moln eller himmel – men jag försöker bli varse upplevelsens mångfald istället för att följa ett skeende. Jag försöker rytmiskt få tiden att stå stilla: här är jag, bara här... Genom intonationen, stilen, höjs det vardagliga upp till en nivå där även det minimala blir väsentligt. Men finns det inte en bakomliggande resonansbotten som heter döden – eller intigheten – i denna diktsvit? – Jo, visshetens död, inte min fysiska död, utan min känsla av att ingenting längre är säkert. Min far hade just dött och den händelsen förstärkte en insikt jag arbetat med under ett par år: detta att se eller inse att något finns, utanför mig själv - hela denna förvissning om att det finns något utanför mig själv luckrades upp. Det är som om tecknen inte längre referar till något verkligt, därför att innebörden bara är ett tecken för en annan innebörd och så vidare. Fast som motvikt till ovissheten – och som komplement till den - finns seendet: detta finns! Ecco! Detta är! Och därför måste jag även använda språket som något visuellt, eller snarare som en kropp: som något påtagligt, något som finns! Det gäller att vrida och vända på denna kropp tills den blir lika häpnadsväckande och självklart som seendet: just detta, ecco, detta finns! Dikten uttrycker det som vi skulle kunna vara och som vi genom dikten är. Och det går aldrig att hitta fram till ett sådant uttryck genom att vilja det, eller söka det i språket, eller kalkylera eller projektera – det som måste till är ett totalt utelämnande av hela diktarens person. Man kan inte “göra poesi” som vissa menar – man måste helt enkelt “göra sig själv till en person”: först när man blivit detta kan man skriva poesi. Och då menar jag naturligtvis upphöjd poesi, en poesi som ser verkligheten och människan som delar aven annan tid, ett annat rum, aven sakral helhet.
works